Per Kirkeby 21.1 - 28.2 2010

Välkomna till vernissage torsdag 21 januari kl. 17-19

Per Kirkeby
Uden titel, Læsø, 2007
Blandteknik på masonit
122 x 122 cm

Pressbild
Per Kirkeby Uden titel, Læsø, 2007 Blandteknik på masonit 122 x 122 cm

Per Kirkeby (f 1938), nordens främsta konstnär, med uppmärksammade utställningar världen
över. I Sverige på Moderna Museet (1990) och Magasin 3 (1999). Under det senaste året har
vi här hemma läst om hans stora retrospektiva utställningar på Tate Modern i London och
Louisiana i Danmark.

Målningarna som visas är ett urval från de senaste årens museieutställningar, samt ett helt
nytt verk. Alla är målade på hans klassiska ”svartatavelpannåer” med måttet 122 x 122 cm.

Se flera verk i från utställningen här

Några notater om Per Kirkebys svarta tavlor Av Bo Nilsson 2009
Per Kirkeby är i dagens konstliv så nära man kan komma en renässansperson. Han har en mångfaldig konstnärlig ådra som kommer till uttryck i såväl skapandet av arkitektur och bildkonst som i hans författarskap. Lägger man därtill hans allsidighet inom användningen av konstnärliga medier som måleri, skulptur, teckning och grafik blir det ännu mer imponerande. Men inte nog med det. Inom vart och ett av dessa medier finns det dessutom underavdelningar som utgår från ett särskilt material och dess specifika uttrycksmedel. Kirkeby arbetar med särpräglade konstnärliga produktionslinjer sida vid sida. Men ibland korsas linjerna och ger upphov till en alldeles särskild dynamik. En sådan korsbefruktning utgör de svarta tavlorna. De svarta tavlorna har en komplex identitet. De oscillerar mellan måleri och teckning med grafiska dimensioner. De liknar inte något annat i Kirkebys produktion.

De svarta tavlorna har ett ursprung i renässansens föreställningsvärld. Deras beteckning härstammar inte, som man kanske först tror, från en måleritradition utan kommer från beteckningen för bord, tavola. Det handlar dock inte om vilket bord som helst utan om ett alldeles särskilt bord som använts i den begynnande vetenskapens tjänst. Det var i den medicinska disciplinens värld som man använde bordet vid den analytiska dissekeringen av den mänskliga kroppens anatomi. För att öka överskådligheten för anatomistudenterna i de traditionella undervisningssalarna kom man på att man kunde luta bordet så att studenterna skulle kunna följa processen vid bordet bättre. Den rumsliga förskjutning från det horisontella till det vertikala som detta gav upphov till gjorde att bordets yta fick en närmast bildmässig karaktär. Det är som ett hjälpmedel i skolans värld som vi alla i en äldre generation känner till den svarta tavlan.

Ursprunget för den konstnärliga användningen av den svarta tavlan är undervisning. I början av det förra seklet höll den schweiziske antroposofen Rudolf Steiner (1861-1925) över 5000 föreläsningar för sina lärjungar i den antroposofiska läran runt om i Europa. Han använde svarta tavlor som sitt pedagogiska hjälpmedel för att undervisa om ålderdomliga kosmologier, atomteori, nya idéer om färg, ljus och energi. Ett stort antal av anteckningarna på de svarta tavlorna kom att bevaras för eftervärlden. Steiners svarta tavlor har en komplexitet i text och bild som är i det närmaste obegriplig att koda även för den mest insatte Steinerkännare. Det finns anledning att tro att de har ”kanoniserats” av Steinerlärjungar som reliker med tecken på mästarens genialitet. Jag tror inte att dessa ”tavlor” ursprungligen var tänkta att vara betydelsebärande. Jag tror att man skall se dem som en del i undervisningens koreografiakt, de visualiserade den karismatiska undervisningssituationen. Det är denna komplexitet som har varit en bidragande orsak till att de har betraktats som konst eller i varje fall som konstnärliga utsagor snarare än som kunskapssökande gestaltningar. I praktiken spelade de också en stor roll för etableringen av ett abstrakt formspråk för Mondrian och Kandinsky.

I slutet på 1960-talet kom Joseph Beuys att intressera sig för Rudolf Steiners svarta tavlor. Att det blev en bidragande orsak till Steiners upphöjelse till konstnär råder det nog ingen tvekan om. Beuys var synnerligen intresserad av Steiners antroposofi och hur denna lära kunde innefattas i hans egen världsbild. Det var enligt Beuys en angelägen uppgift att utveckla konsten från en marginaliserad roll i det kapitalistiska samhället till att bli en aktiv samhällelig kraft med emanicipatoriska ambitioner om att varje människa rymmer en konstnär. Beuys intresse för undervisning är synnerligen väldokumenterad genom hans professur vid Konstakademien i Düsseldorf. Hela hans konstnärskap är en egentligen en enda lång process som har sitt ursprung i aktioner där konstnären själv undervisar sin publik i realtid. Det finns ett didaktiskt drag i Beuys konstnärskap och i hans undervisning som är språklig snarare än bildmässig och som ofta resulterade i svarta tavlor med postulerande hållningar som konst=kaptalism. .

Per Kirkebys svarta tavlor har inte sitt ursprung i en direkt undervisningssituation som både Steiners och Beuys tavlor har. Trots att Kirkebys svarta tavlor inte har tillkommit inför publik har de paradoxalt nog en öppnare attityd och bjuder in till en dialog med betraktaren. Kirkeby använder sig framför allt av ett integrerat bildspråk i sina svarta tavlor. Syntesen av bild och språk är flytande och efemär till sin karaktär, snarare än ikonisk som hos Steiner och Beuys. Det är som om Kirkebys bilder skulle kunna suddas ut när som helst (trots att de givetvis har fixerats enligt konstens alla regler). Men därmed accentueras också det skapande momentet som framstår som mera elektriskt än hos Steiner och Beuys. Man kan också uppfatta detta som ett scenario som ställer större krav på betraktarens medagerande. I både Steiners filosofiska/religiösa antroposofi och i Beuys mera samhällsvetenskapliga förhållningssätt finns didaktiska sidor som framstår som förkunnande av ett slags trosläror. I Kirkebys syntes av bild och språk finns det en mera tvetydig hållning till kunskap som har sitt ursprung i en mer samtida världsbild som inte längre tycks lika självklar i sitt postulerande som tidigare vetenskapsideal. Denna osäkerhet är klädsam i vår tidsålder, där alla alltför definitiva påståenden tenderar att desavoueras innan de har vunnit vetenskaplig legitimitet. Bakgrunden till denna försiktigare hållning är med stor sannolikhet Kirkebys mångfacetterade kunskapsbas. Kirkebys kunskapskällor har sitt ursprung i vetenskapliga empiriska studier av närmast naturvetenskapligt slag, historisk kunskap om konstens roll i olika civilisationer, individuella och arketypiska föreställningsvärldar i samtida humanvetenskaper, men också ända ut i det metafysiska fältet som ju Kirkeby delar med Steiner och Beuys. Kirkebys förhållningssätt skulle snarast kunna betecknas som holistiskt i sin omfångsrikedom. I det helhetsperspektiv som allmänt sett har fått genomslag på senare år framstår verkligheten som en komplex sammansättning av materia/ande, historia/dåtid och vetenskap/poesi. Ett slags kommunicerande kärl som samverkar i etablerandet av vår samtida världsbild. I det holistiska paradigmet är det inte bara en stark skapare som utlåter sig om sakernas tillstånd. Skaparen är också den första betraktaren av sitt verk, både känslomässigt och analytiskt. Det ställer skaparen bredvid oss som betraktare. Det är en sympatisk hållning som gör oss till deltagare och inte bara passiva betraktare i den omvälvande dialog som det innebär att vara människa idag.